NATURLIGA NÄRBILDER.

Konstfoto med naturmotiv som grund. http://www.fotografer.n.nu/ylva-sjogren

Förhoppningar och myrans nacke.

                           Gräv där du står.

En gång i tiden hade jag allvarliga planer på att emigrera till Australien och jag minns hur jag stod på en strand i södra Skåne och tänkte på hur det skulle vara om jag aldrig mer kom tillbaka till Sverige. Då slog det mig plötsligt hur mycket jag älskade vår natur. Tänk om jag aldrig mer fick se gräs spira på våren, björkarnas små öronlappar eller lyfta blicken mot skyn och se tranorna komma tillbaka. En syn som alltid ger mig en klump i halsen och en liten tår i ögat. "De är tillbaka! Livet börjar om på nytt" Tänk om jag aldrig skulle få känna så igen! Alltså slog jag tanken på att emigrera ur hågen och blev kvar här. Och så stod jag där i våras så många år efteråt , med min kamera och hade förväntningar på allt jag skulle fota. Gärna spindelnät med glittrande reflexer, vallmo i solnedgång eller varför inte en ljuvlig närbild på en trollslända. Ja, men hur blev det då? Våren och försommaren var ju så kall så fingrarna ville knappt lyda  när jag höll i kameran. Mitt under en fotosejour blåste det plötsligt upp till snöstorm. Jag låg på mage vid en myrstack och väntade ut dem. Bara någon enstaka myra vågade sig ut. Snön och blåsten piskade mot ansiktet, men jag lyckade ta en bild innan  jag gav upp. Vid ett tillfälle frågade en kvinna mig varför man i all världen skulle vilja fota myror, varpå jag entusiastiskt berättade hur speciella de är och vilket personligt uttryck de har i sin fysionomi.

                                                   Myrans nacke.    

 Visst har väl de flesta sett myror släpa på  långa pinnar eller döda kamrater, på föremål som är många gånger tyngre än dess vikt. Hur är det möjligt? Svaret tycks ligga i nackens konstruktion. Myran bär ju saker i munnen och därför utsätts nacken för stor belastning. Mjuk vävnad i nacken är sammanflätad med det hårda hudskelettet som täcker hela kroppen, på ett sätt  som påminner om när fingrarna överlappar varandra när man knäpper händerna.  Forskare inom mekanik  vid Ohio State University  tror att just den här typen av sammanfogning av mjukt och hårt material  skulle kunna användas inom robottekniken.   

Så det finns så mycket att plocka upp från naturen och jag är glad att jag aldrig kom till Australien utan började fotografera och "gräva där jag stod."

                Avståndet från toppen av ett visset löv ner till marken verkar skrämmande.

                                                          Det blev några reflexer trots allt.

                                                                   Blått! Den ljuvligaste färg jag vet.


 Slånbärsblom! Jag borrade in ansiktet och linsen i allt det vita och doftande och bara njöt av insekternas högljudda surr.



Postat 2017-11-01 11:23 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Matematiska genier i växtriket.

                Det handlar om ljuset.       

 Vad vore allt liv utan ljus. Det efterlängtade, livgivande  och i vissa fall obarmhärtigt avslöjande ljuset.

I våras vaknade jag allt tidigare och väntade på att få gå ut och fånga naturen i vackert morgonljus,men det var inte många dagar jag kunde det.  Solen det här året var en sorglig historia för naturfotografer. I varje fall i den del av landet där jag bor. Nämligen Småland.Men jag kan ändå berätta några intressanta fakta om växter och solljuset.

                                      DE MATEMATISKA GENIERNA.

Alla känner ju till fotosyntesen, där ljus omvandlas till växternas näring och energi. Men de kan även göra beräkningar för att näringen ska räcka hela natten. På dagen omvandlar de koldioxid till stärkelse och socker. På natten förbrukar många arter stärkelsen som de lagrat upp under dagen och undviker då att svälta. Dessutom kan de hålla igång tillväxten. Märkligt nog tar de av stärkelselagret i precis rätt takt, varken för snabbt eller för långsamt. Under natten använder de 95% av lagret som de börjar fylla på igen när solen går upp. Forskare upptäckte att en del växter bland annat Backtrav (Arabidopis Thaliana) hushållar med näringsförrådet och anpassar förbrukningen till hur många timmar det är kvar till gryningen, oavsett om det är 8, 12 eller 16 timmar. Det verkar som om växten dividerar mängden stärkelse med tiden som återstår av natten för att avgöra i vilken takt stärkelsen ska förbrukas. HUR vet växten hur mycket den har kvar på lager? Hur mäter den tiden? Och vilka mekanismer gör att den kan räkna?

                                          Här exploderar ljuset i ett miniatyrnorrsken.

                           Vitt ljus från en vattenspegling och en litet trasig skönhet.


                                                                   Utan ljus - inga reflexer.

                                         Vackert kvällsljus just när solen nästan har gått ner.




Postat 2017-10-26 12:25 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Here i go again.

Nu var det ett lååångt tag sedan jag skrev något här. Närmare bestämt tre år sedan.

Dels beror det på att jag gjorde ett uppehåll i mitt fotande under två år och dels för att det redan finns så många bloggar där begåvade fotografer delar både förnuft och berikande bilder med oss andra.

 Vad kan jag tillföra tänkte jag.

Det kanske blir någon slags fotodagbok,vem vet. Till en början med tänkte jag visa er ett axplock från 2017. Det år då jag fick tillbaka min fotogläde.  Idag handlar det om VÅREN.

  Det första, det viktigaste vårtecknet-snödroppar.  Vilken glädje när de dyker upp ur marken.

        

 

I våras fotade jag blåsippor för allra första gången. man kan knappt tro att det är sant men det är det. På något sätt har jag alltid missat dem. Ljuset bara flödade och jag knäppte på från morgon till kväll.



 Den här bilden på de litet fördolda liljekonvaljerna påminner mig om en gammal tung sammetsgardin med en liten dekoration.



Ingen vår utan syrener och deras doft som man så lätt kan minnas i näsborrarna. Jag älskar att borra in ansiktet i dessa härliga blommor. den här bilden är tagen på Öland i full storm.

 Det var allt om VÅREN. Förhoppningarnas tid som man aldrig kan vara utan, då allt blir evigt nytt.






Postat 2017-10-25 12:07 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

En sann Expressionist!

 

När jag gick i högstadiet för en massa år sedan kantades våra korridorer med konstplanscher, allt från impressionister som Monet och post impressionisten Van Gogh ända till rätt udda expressionister som Kandinskij och Oscar Kokoscha. Det lyste av färger och spännande uttryck längst väggarna. Man kunde inte undgå att ta intryck och påverkas. Hur mycket kunde jag inte ana då som ung, men jag började förstå det när jag grep en pensel och startade min konstnärsbana. Det var framför allt Van Gogh och impressionismen som jag ville efterlikna på så sätt att jag ville gestalta mina intryck av olika motiv. Samma sak hände när jag började fotografera natur. Det var färgen jag ville lyfta fram och allt det vackra jag plötsligt upptäckte omkring mig med kamerans hjälp. Vad var vackrare än en fjärilsvinge, rödskiftande blomblad eller ögat på en insekt! Nu har jag fotat några år och naturen är fortfarande lika fin men jag börjar sakta formas till en expressionist. Nu vill jag inte gestalta mina intryck utan ge uttryck för vad jag känner inför ett objekt. Expressionisterna kunde ju förvränga verkligheten för att göra just det. En del känslor bara finns där sprungna ur ett dunkelt undermedvetet och det är så jag arbetar just nu. Jag går helt på magkänslan.  Den som förstår han förstår, får jag väl säga eftersom dessa bilder kräver sin betraktare och man inte kan få samma feedback som man får med det lättsmälta. Men vad gör det? Man ska ha kul och det ska hända grejer i ens sinne när man jobbar med konst. Inte satt Kandinsky och undrade om han vågade slänga på ett extra lager rött på det illgula eller vad andra skulle säga om hans kringelkrokar. Han bara gjorde det han kände för. Det är då man känner att man lever!


Vallmo och fönster.


En Kalla.


Fragment.


Iris.


De två tulpanerna.





Postat 2014-05-30 15:06 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Beroendeframkallande.

 

Det är underligt hur vanebildande konst kan vara. I varje fall för egen del.  Jag kan snart inte göra en ”naturlig” bild utan att pröva och se hur den blir med medel som lägger till fler dimensioner.  Jag vill lyfta fram udda detaljer. Små egenheter hos motivet som annars kanske skulle störa helhetsintrycket. Det kan till exempel röra sig om smuts på en blomma eller bruna vissna fläckar.   De kan helt plötsligt bli till en extra Pop Up – effekt. För mig räcker det inte med att avbilda en vacker blomma och låta den lysa i all sin glans. Jag bara måste ge den en viss skitig effekt. För så är ju livet – ofullkomligt!


Vitsippeblad i reflexer.

Skilla.

Snödroppar i blått.



Postat 2014-04-17 12:29 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 Nästa